Jag är rädd. Mitt minne är borta. I helgen när jag vaknade frågade min kompis vad vägen som ligger bredvid vägen jag bor på heter och det stod helt still. Jag visste vilken bokstav den började på, det var allt. Det var så himlans läskigt, eftersom att jag har bott här hela mitt liv, och vetat den gatans namn sen ca. 4 års ålder.

Några dagar senare skulle jag baka, och när jag sedan skulle ställa tillbaka sockret visste jag inte vart det skulle vara. Det slutade med att jag stoppade det i brödlådan. Hallå? Vem har socker och bröd tillsammans? Så himla läskigt!

Jag har även börjat få små "black outer", typ. Första gången i söndags, när jag skulle gå över gatan. Helt plötsligt blev allt suddigt och det kändes som om mitt huvud var fyllt med luft. Det läskigaste av allt var att jag "såg" mig själv. Jag gick där och lyssnade på musik brevid min kropp. Det tog säkert bara några sekunder, för när jag "vaknade" var jag fortfarande kvar på gatan, men ändå. Antagligen de längsta sekundrna i mitt liv.

jag fattar ingenting. Varför blir det såhär? Jag tror ärligt talat att jag har fått canser, kanske en tumör i hjärnan. Ska prata med mamma sen tror jag..

Anonym
vad är det för fel på dig! ärligt när jag sog din header spyde jag fan ta dig jävla ekel jag spyr ta bort din blogg inan jag annmäller den !

Svar: felet på mig är att jag är sjuk. Även om jag inte vill erkänna det för mig själv vet jag det innerst inne. Och det känns hemskt att du hotar att anmälla min blogg. Jag har aldrig sakt att det jag gör är bra, jag berättar bara i min blogg om mitt liv, mitt helvete. Visst ibörjan var den tänkt som en viktminskningsblogg men nej, inte nu längre. Det har gått för långt, och bloggen är det ända jag har kvar. jag bråkar med min familj, mina vänner snackar skit och boyfriend har varit otrogen två gånger. tar jag bort bloggen kommer jag försvinna med den.

Anonym
vad fan är fel åpå dig du får ju bara anndra att hammna i samma situatinon som du själv så jävla dåligt av dig!!!!

Svar: Som sagt, min syn på mat är inte derekt varken normal eller sund. Men jag ser det från mitt perspektiv, och även om jag vill kan jag inte ändra på det. Jag vill verkligen inte att någon ska hamna i min situation, för jag hatar verkligen det liv jag lever, och önska inte ens människan jag hatar mest av allt dehär. Förhoppningsvis inser dem som läser min blogg att dehär livet inte är nåt för dom! det hoppas jag verkligen.

Anonym
asså OMG! du är ju fan dum i huvudet, orka att du skriver va du äter, bara för att du tror att du kommer få status, så jävla äkligt.. de e inte direkt coolt att äta så lite? :s you are disgusting.. ÄCKEL!

Svar: du behöver inte påminna mig om hur äcklig jag är, för det är det första jag tänker på när jag vaknar och det är den tanken jag somnar gråtandes till varje kväll. Och vadå för status? Det finns ingen som kan ge mig status, efter som att ingen i min omgivning vet om att något är fel. Och tro mig, det är inte coolt någonstans att spy tills det kommer blod, eller att inte kunna sitta på en stol för att det gör för ont i rumpan.

Varje dag får jag sånahär kommentarer, och varje gång känns det som om någon hugger mig i magen med en kniv. igen och igen. Vad har jag gjort er? Varför känner ni ett sånt stort behov av att tala om för mig att  jag är äcklig, jag vet redan om det. och jag som precis hade bestämt mig för att dricka en kopp te och äta en halv portion gröt. Fortfarande possetivt inställd till att jag ska försöka äta? Nej.

(alla ni snälla som skriver stöttande kommentarer värmer mig, och jag blir lika förvånad att det finns så snälla människor som verkligen verkar bry sig varje gång. Ni är fler än en som fått mig att gråta och verkligen försöka!)