den perfekta kvinnan, och mina operfekta tankar...

Jag skulle inte vilja påstå att jag vill äta. Jag önskar inte att jag klarade av att äta, och att koppla bort tankarna kring kalorien för ett slag. Därimot önskar jag att jag inte levde i den värld jag lever i nu. Jag önskar att jag aldrig hade upptäckt den värld jag (och säkert många av er som läser min blogg) lever i. Jag önskar till och med att jag inte visste vad kalorier var, eller hur man räknar dom. Men nu är fallet så att jag gör det. Jag har hamnat i skiten, och mina tankar har förvridits. Jag tycker att 30 kcal är mycket, även om det finns människor i min närhet som skrattar åt det. Jag tycker att kvinnan ska vara den där perfekta människan som är smal (enligt mig smal, riktigt smal), hon ska se bra ut och ta hand om hemmet. Och även om jag vet att jag har äckligt fel, så är det min åsikt. Jag vill helt enkelt att vi ska leva i ett samhälle bestående av män och anorektiker, inte män och kvinnor. Det är sjukt, jag vet. Men jag lider faktiskt av ätstörningar, och det är en farlig sjukdom.

Hej! Jag ville bara säga att jag verkligen tycker synd om dig :( Det är sjukt att vårt samhälle ser ut så här, så många tjejer som har ätstörningar. Jag har haft ätstörningar kan man säga. Men jag blev "räddad" innan det verkligen blev farligt. Är fortfarande så jäkla missnöjd med min kropp och jag står minst en timme varje dag framför spegeln och tänker hur jäkla äckligt fet och ful jag ser ut. Trots detta äter jag, dock inte särskilt mycket eller hälsosamt. Jag har fortfarande ätströrningar, det finns kvar i mitt huvud. Många säger att jag är smal, för smal, men jag garva bara. Jag tycker inte att jag är riktigt fet direkt men det finns så mycket på min kropp som skulle kunna se tusen gånger bättre ut. Min mage är en stor äcklig klump av fett, mina ben är väl helt okej om man jämför med magen dåra. Mina armar är inte heller särskilt trevliga. Det är så sjukt att jag tänker såhär men jag ser inte det alla andra ser. I mina ägon är jag fet och jag kommer förmodligen aldrig att tycka annat än så. Det är en sjukdom som nästan är omöjlig att bli av med. Jag förstår hur du känner. Jag hoppas bara att du snart kan uppskatta dig själv för den du är. Du är perfekt som du är. Kämpa på, du är inte ensam.



Ursäkta för den långa kommentaren, sköt om dig!